När mitt barns mamma dog överraskade Pensionsmyndigheten mig med att utan förvarning börja betala ut pengar. Men det var inte helt enkelt att förstå om jag verkligen hade rätt till dem.
Pensionsmyndigheten började betala ut pengar
Jag bor i kollektiv och skaffade barn med en kompis i kollektivet. Det var fantastiskt – ända tills hon fick cancer i bukspottskörteln och så småningom gick bort.
Strax efter hennes död satte Pensionsmyndigheten igång att betala ut drygt 10 000 kronor per månad till mig. Helt utan förvarning.
De hade satt igång en utredning och förmodligen konstaterat att vi hade ett litet barn ihop och bodde på samma adress.
Mitt barn var då 2,5 år och de här pengarna skulle ha betalats ut fram till att han blev 12 år. Det hade således hunnit bli över en miljon kronor. Visserligen före skatt, men ändå inte småpengar.
Står inte sambo i lagen
Jag jobbar ju med att folkbilda om pension och har jobbat som pensionsrådgivare, men jag hade inte haft en tanke på att det här kunde hända. Dels utgick jag från att jag inte hade rätt till pengarna eftersom vi inte levde under “äktenskapslika förhållanden” och dels tänkte jag att de åtminstone skulle fråga först innan de började betala ut pengar. Men åtminstone det sistnämnda var fel.
Min första tanke var att höra av mig och säga att det blivit fel, men jag var nyfiken nog att åtminstone göra en faktakontroll först. Och när jag gick till själva lagtexten, Socialförsäkringsbalken (2010:110), 80 kap. 4 §, hittade jag följande:
Med efterlevande make likställd person
4 § När det gäller allmän omställningspension likställs med efterlevande make en ogift person som är sambo med en annan ogift person vid hans eller hennes död och som
1. tidigare har varit gift med den avlidne,
2. har eller har haft barn med den avlidne, eller
3. vid dödsfallet väntade barn med den avlidne.
Kraven i övrigt var att vi “vid dödsfallet stadigvarande sammanboende med barn” och det uppfyllde vi ju också.
Nu blev jag osäker. Kanske hade jag ändå rätt till pengarna. Jag pratade med en utbildad jurist som tyckte att jag kunde behålla pengarna och det var även en och annan runtomkring mig som tyckte att jag skulle behålla dem. Jag hann också fundera på hur jag skulle se till att de kom till mitt barn och hans bror (som i mina ögon hade lika stor rätt till dem som jag även om hans pappa inte bodde med mig och mamman).
Men ändå tveksamt
När jag däremot gick så långt att jag började läsa förarbetena till lagen blev jag dock tveksam igen. Utav det jag läste där tolkade jag det som att tanken med lagen var att om man köper ett hus och skaffar barn ihop ska man kunna bo kvar (förenklat exempel från mig). I vårt fall var den avlidna formellt hyresgäst i kollektivet och det rum hon hade hyrde vi ut till någon annan ganska fort så jag drabbades inte mer ekonomiskt än om vi inte hade bott ihop.
Enkelt att behålla
Oavsett vad som var rätt hade det antagligen varit ganska enkelt att behålla pengarna. Om Pensionsmyndigheten inte gjorde en noggrannare utredning för att börja betala ut pengarna hade det nog krävts en anmälan för att de skulle ifrågasätta i efterhand.
Hade de gjort det hade jag åtminstone fått betala tillbaka pengarna. Eventuellt hade jag också kunnat dömas till bidragsbrott.
Jag hade dock ingen lust vare sig med att ta pengar från statsbudgeten som jag inte har rätt till eller att leva med ens en liten risk att bli dömd för bidragsbrott. Kanske hade valet varit svårare om jag hade fått betala 1,8 miljoner kronor privat till dem som stämt oss vilket motparten yrkade på, men den friande domen hann komma innan jag var färdig med min research och det slapp jag som tur var.
Pensionsmyndigheten sa nej
Det jag tillslut gjorde var att fråga Pensionsmyndigheten. De ringde upp rätt fort, jag beskrev vårt föräldraupplägg och de sa direkt att jag inte hade rätt till pengarna. Jag tror däremot inte att hon som ringde tidigare hade varit med om någon hört av sig och sagt “ska jag verkligen ha de här pengarna”.
Jag försökte fråga om lagen och hur den egentligen skulle tolkas, men det fick jag inte så bra svar på.
Jag fick betala tillbaka
Hade staten varit ett företag eller en privatperson hade man kunnat tycka att jag kunnat få behålla de 2-3 utbetalningar de hunnit med som tack för mitt ärliga agerande, men så fungerar inte staten. Jag blev alltså skyldig att betala tillbaka dem.
Därefter följde ett visst administrativt krångel för att få betala tillbaka pengarna. Det verkade inte som en situation Pensionsmyndigheten hade rutiner för. Till slut lyckades jag dock och nu är ärendet avskrivet.
Lämna ett svar