Finansinspektionen gillar inte heller kassako-fonder

Finansinspektionen har släppt en rapport som konstaterar det vi redan vet: storbankerna säljer dyra fonder. Det nya är att de lyfter fram sex åtgärdspunkter, varav fem har bra potential till förbättringar.

I våras gav regeringen Finansinspektionen i uppdrag att kartlägga och beskriva distributionen och avgifterna på den svenska fondmarknaden. I uppdraget ingick också att föreslå andra åtgärder än konsumentupplysning för att uppmärksamma konsumenter på fondavgifter och synliggöra kostnaderna.

Syftet med uppdraget var “att skapa förutsättningar för sänkta avgifter för fondsparande, så att spararna över tid kan få en bättre avkastning på sitt sparande”.

Nu har Finansinspektionen kommit med en 50 sidor lång rapport som redovisar uppdraget.

Dålig kunskap och skeva incitament

Tidigt påminner myndigheten om sin tidigare undersökning som pekar på att två av fem svenskar har svårt att förstå hur mycket som man totalt betalar i avgifter för sitt sparande. En av fyra svenskar har också bristande grundläggande finansiell kunskap. Vi på Småspararguiden menar att en klar majoritet inte har den kompetens som krävs för att hantera finansmarknaden som den ser ut idag och undrar lite hur Finansinspektionen har kommit fram till sina siffror, men vi är åtminstone överens om att det är tillräckligt många som saknar kompetens för att det ska vara ett problem.

Det konstateras också att distributörer har stor möjlighet att påverka valen och “incitament att påverka konsumenten att välja en dyrare fond med högre distributionsersättning än en billigare”.

Sex åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för lägre avgifter

Rapporten inleds med en hel del statistik som redovisar hur avgifter varierar mellan olika pensionssystem, mellan olika fondtyper och mellan storbanker och nätbanker. Den avslutas sedan med sex åtgärder som myndigheten ska göra under 2026.

1. Hålla dialog med parterna om avgifter i kollektiva tjänstepensioner

På den öppna marknaden kan fondernas avgifter variera kraftigt. Inom kollektivavtalade pensionssystem och premiepensionen är avgifterna på samma fonder dock väsentligt lägre.

Inom premiepensionen håller till exempel statliga Fondtorgsnämnden på att göra upphandlingar av olika fondtyper för att kvalitetssäkra och pressa ned avgifterna, något som retar gallfeber på lobbyorganisationen Fondbolagens förening.

Bland kollektivavtalade tjänstepensioner sticker tjänstemännens avtal ITP ut som det enda upphandlade systemet. Där är också avgifterna markant lägre än för arbetare (SAF-LO), kommun-/regionanställda (KAP-KL/AKAP-KR) och statligt anställda (PA16). En global indexfond kostar till exempel 0,1% istället för 0,2-0,4%.

Skillnaden i avgifter illustreras tydligt i ett låddiagram:

Finansinspektionen skriver att de redan är i dialog med kollektivavtalsparterna för att diskutera möjligheten att konkurrensutsätta avgifterna ytterligare. Småspararguiden välkomnar initiativet då vi länge tyckt att det varit märkligt att privatanställda tjänstemän får tillgång till bättre villkor än andra.

2. FI kommer att granska marknaden för individuell tjänstepension

Avgifterna jämförs också med vad arbetsgivare utan kollektivavtal åstadkommer och det framgår att det inte går att utläsa någon rabatt över huvud taget.

Myndigheten skriver att de kommer att “granska marknaden för individuell tjänstepension för att bättre förstå dess funktionssätt och vad som styr vilka fonder de försäkrade erhåller, omfattande incitamentsstrukturer, ersättningssystem och rådgivning. Beroende på utfall kan FI inleda tillsynsärenden mot enskilda företag.”

Bakgrunden är att arbetsgivare borde ha bättre möjligheter att pressa avgifterna på fonderna än vad konsumenterna själva har. Ändå ser myndigheten att det är ovanligt att det sker. Vi har en förhoppning om att granskningen också omfattar Söderberg & Partners Dynamic-fonder (som tidigare hette Proaktiv 75-90 och ännu tidigare Trygghet 75-90 och har toppat Småspararguidens årliga skitlista i många år) och Max Matthiessens Ruth-fonder som i många år rekommenderats av bolagens säljare, trots att de varit dyra och kraftigt underpresterat. Vi vågar säga att det inte finns en enda kund som hade placerat i deras fonder om de på riktigt förstått vad de investerat i och till vilket pris.

3. FI kommer att granska blandfonder

Finansinspektionen har dykt ned i data från SCB, stickprovsdata från kunder hos storbankerna (som i den här rapporten utgörs av Danske Bank, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, Skandiabanken, SEB och Swedbank) och nätbankerna Avanza och Nordnet. Här följer ett axplock av slutsatserna vi tar med oss.

85% av privata fondsparandet sker via storbanker. Storbankernas kunder har också mer pengar i aktiva fonder.

Aktiva fonder är markant dyrare. Hur dessa högre genomsnittliga avgifter fördelas mellan fondtyperna redovisas i nedan graf.

Storbankerna tar alltså både mer betalt och en större del av marknadskakan. Det är knappast någon som blir förvånad över den saken.

Att storbankskunder har 30% blandfonder, medan siffran ligger på 5% hos nätmäklarna beror sannolikt på att storbankerna har en förkärlek för att sälja sina kassako-fonder. 

Storbankskundernas pengar ligger också till 90% i bankens egna fonder. Motsvarande siffra är 30% hos nätmäklarna. Finansinspektionen skriver att “det kan bero på att det är vanligt att banken rekommenderar sina egna fonder”. 

Myndigheten konstaterar att nätbankerna har ett större utbud av externa fonder. Småspararguidens reflektion är att det först är på senare tid som fokus har lagts på att hänvisa till de egna fonderna.

Finansinspektionen skriver att de “kommer att granska om blandfonder ger värde för pengarna. Beroende på utfall kan vi inleda tillsynsärenden mot enskilda fondbolag. Vid behov kan vi komma att granska hur storbanker i sin rådgivning går till väga för att bedöma lämpligheten av en viss fond när vi ser att kunder köper fonder med högre avgifter. Beroende på resultatet av granskningen kan vi inleda tillsynsärenden mot enskilda banker.”

4. FI kommer att publicera information om fonders aktivitetsgrad

Myndigheten skriver: “Vi avser att komplettera vår kvartalsvisa publicering av fondavgifter med information om aktivitetsgrad i fonder och kommunicera våra slutsatser så att konsumenterna kan göra välinformerade val.”

Det är naturligt att Finansinspektionen bevakar att fonder som utger sig för att vara aktiva också visar att de är det. Annars vore det ju falsk varudeklaration och att fonderna tar betalt för en tjänst som inte utförs. Problemet är att konsumenterna inte behöver mer aktiva fonder, de behöver lägre avgifter. Om myndigheten pressar branschen på den här punkten kommer det sannolikt leda till att fondbolagen börjar göra omotiverade köp och försäljningar i fonderna för att se aktiva ut. Konsekvensen blir högre transaktionsavgifter för kunderna.

5. FI kommer att arbeta för att konsumenter får tydligare information

Finansinspektionen skriver att de “i dialog med branschföreningar kommer uppmärksamma goda exempel och förslag som kan utvecklas vidare:

• digitala fondlistor med standardiserade mått och där billiga fonder visas först,
• en avgiftsskala som liknar en riskskala,
• en färgskala (grönt, gult, rött), som kan användas för att förtydliga avgiftsnivåerna.”

Vi har tidigare rapporterat om oetisk design där SEB presenterade sina fonder före andras och inte erbjöd möjlighet att sortera på avgifter och Handelsbanken bara säljer sina egna fonder i appen. Vi skulle gärna se att bankerna tvingas lyfta fram billiga fonder först, även om vi tror att det största problemet är vad de gör i sina “rådgivnings”-möten.

I fallet med min vän Robin sålde Nordea in diskretionär förvaltning utan att ens nämna alternativet indexfonder, trots att de var överens om att Robin behövde 100% aktiefond utan att aktivt göra några ändringar på 20 år.

Vi har också tidigare skojat om att dyra fonder borde förses med en varningstext likt cigaretter. Kanske kan det vara ett sätt att få upp konsumenternas ögon för avgifternas betydelse?

Myndigheten ber också regeringen om en “standardiserad kostnadsmall” för att konkurrensen försämras när det är svårt att jämföra olika alternativ. Vi har hört det förut att Finansinspektionen ber om ny lagstiftning för att råda bot på att finansbranschen säljer produkter som är olämpliga för kunderna. I vår granskning av Svensk Värdepappersservice kritiserade vi myndigheten för att de inte använder de verktyg som redan finns i lagboken: god sed på värdepappersmarknaden.

6. FI kommer att analysera rörligheten på fondmarknaden

Genomsnittliga avgiften för aktiefonder är 30-40% högre på depå än på ISK.

Det beror på att indexfonder är ett modernare påhitt och att många sitter kvar i dyra fonder på depå för att det tar emot att ta skattekonsekvensen av en försäljning. En sorts mental inlåsningseffekt. Det är visserligen lättare att motivera att sälja en dyr fond från ett ISK än från en depå, men det förändrar inte vårt väldigt enkla allmänna råd: ingen bör behålla en fond som kostar mer än 0,7% oavsett vilken kontotyp det är eller vilken skatt det kommer innebära. Ungefär där går nämligen gränsen för där avgiften är ett större problem än fördelen av att få skjuta på skatten.

Finansinspektionen “avser att genom återkommande datainsamlingar följa och analysera trenderna för rörligheten på svenska fondmarknaden och redovisa resultatet i den årliga sparanderapporten. Om FI ser att rörligheten försämras kan FI synliggöra detta i sparanderapporten eller i dialog med Finansdepartementet.”

Här föreslår myndigheten “förenklingar på skatteområdet” som skulle kunna bidra till ytterligare ökad konkurrens. Det ska ställas mot en eventuell kostnad. Vi skulle gärna se vad en eventuell “vinstskattsamnesti” skulle kunna få för effekter om man tillåts byta fonder på sin depå mot andra fonder (läs indexfonder) utan skattekonsekvens. Givetvis påhejat av alla ekonomijournalister som betonar hur mycket pengar man kan spara och vikten av att passa på.