Alexander Ernstberger upprepar flera påståenden om Allra-härvan som får stor spridning. Men de stämmer inte med fakta. Här går vi igenom sex av de vanligaste missförstånden – och vad som egentligen hände.
1. Spararna har inte förlorat några pengar på Allra-skandalen
I SvD-podden Badfluence får Ernstberger frågan: gjorde Allra ett bra jobb för spararna eller inte? Hans svar är i korthet att affären var mycket lönsam för spararna. Den hade ”kanske” kunnat göras billigare, säger han, men annars hade den inte blivit av alls – och då hade spararna inte fått någon avkastning.
Ernstberger öppnar alltså för att affären hade kunnat göras billigare, en central omständighet i brottsupplägget. Samtidigt lägger han fram ett falskt vägval. Det verkliga valet stod nämligen aldrig mellan att göra affären som Allra gjorde eller att inte göra den alls. Det verkliga alternativet var att göra samma affär utan mellanhanden Oak Capital – och därmed köpa exakt samma värdepapper för 170 miljoner kronor mindre.
Det stämmer att just den affär som rättsprocessen handlade om gav spararna en positiv avkastning. Affären gällde köpet av två warranter (ett komplicerat finansiellt instrument som är en form av strukturerad produkt) för 430 miljoner kronor via Oak Capital 2012. Men redan när köpet gjordes fördes 170 miljoner kronor – knappt 40 procent av beloppet – över från banken till mellanhanden, innan värdepapperen hade hunnit ge någon avkastning alls. Att affären senare gick med vinst ändrar inte att spararna hade kunnat få samma värdepapper för 170 miljoner kronor mindre.
Rättsprocessen handlar dessutom bara om en av ett dussintal liknande affärer som Allra gjorde 2012–2016. Räknar man in alla affärer blir bilden en helt annan. Malta-affärerna gav till exempel spararna avkastningar på -96, -69 och -48 procent – sammanlagt 622 miljoner kronor i förluster.
Enligt Småspararguidens beräkningar har Allras företrädare totalt kommit över 575 miljoner kronor när man summerar de tre uppläggen via Sverige, Malta och Dubai, medan rättsfallet bara behandlar de första 170 miljonerna.
2. Alla gör som Alexander Ernstberger och Allra gjorde i finansbranschen
Allra-affärerna är inte första gången någon i finansbranschen tar ut avgifter på 40% av investerat kapital. Det brottsliga är att Allra byggde upp en affär där bolaget köpte värdepapper via mellanhänder som man själv kontrollerade, till kraftigt överpris, och sedan delade på vinsten i hemlighet. Den som förvaltar andras pengar är skyldig att göra det enligt ”bästa orderutförande”, alltså så billigt och bra som möjligt för kunderna. Situationen skiljer sig också från relationen mellan en finansiell rådgivare och en småsparare. En rådgivare lämnar rekommendationer, men kunden fattar normalt själv investeringsbeslutet. En fondförvaltare disponerar däremot kundernas pengar och är därför skyldig att uteslutande agera i fondandelsägarnas intresse. Kraven på lojalitet är därför särskilt långtgående.
Pensionsmyndigheten gick igenom samtliga cirka 1000 fonder som någonsin funnits på premiepensionens fondtorg. Ingen annan fond hade handlat liknande värdepapper. Warranter är ett komplicerat finansiellt instrument inom kategorin strukturerade produkter, och den onödiga komplexiteten gjorde det lättare att dölja vad som pågick: att Allra använde warranterna för att göra en kraftigt överprissatt affär via en mellanhand man själv kontrollerade. Upplägget var alltså inte branschstandard. Det var skräddarsytt för att föra över pengar från kunderna till Allra-företrädarnas fickor.
3. Provisionen som Allra tog var marknadsmässig
År 2012 köpte Allras fonder in två warranter (ett komplicerat finansiellt instrument inom kategorin strukturerade produkter) för 430 miljoner kronor. Av det beloppet betalade bankerna sedan 170 miljoner kronor – knappt 40 procent – direkt till mellanhanden Oak Capital i provision. När papperen sedan såldes några månader senare tillkom ytterligare 70 miljoner kronor i arvode. Att så stor del av kundernas pengar försvinner i en enda mellanhandsprovision är i sig anmärkningsvärt. Enligt expertvittnen i tingsrätten och hovrätten skulle ett normalt arvode för att arrangera en liknande affär snarare vara i storleksordningen hundra tusentals kronor. Försvararsidan menar att liknande provisioner har förekommit i marknaden tidigare, men det visar sig att det avser mycket mindre affärer som riktats mot småsparare och ickeprofessionella aktörer som dessutom inte handlat om relationen mellan fondförvaltare och fondandelsägare.
4. Det var ju fel på pensionssystemet, Alexander Ernstberger och Allra utnyttjade bara ett kryphål
Brottet Allra dömdes för drabbade både kunder i och utanför pensionssystemet. Fonderna var nämligen inte renodlade pensionsfonder – man kunde spara i dem på vanligt sätt också. Anledningen till att upplägget främst drabbade sparare inom premiepensionen var enkel: nästan alla svenskar är automatiskt del av målgruppen där, vilket gjorde ett stort förvaltat kapital lätt att nå via telefonförsäljning.
Att istället peka på systemet, eller på andra bolag som också tjänar pengar på pensionskapital, är ett sätt att flytta fokus bort från vad de faktiskt dömts för. Brottsupplägget är alltså möjligt att genomföra även idag. Frågan är om de som är satta att övervaka bolagen skulle upptäcka det.
5. Sex års fängelse är ett orimligt hårt straff för Alexander Ernstberger
Hovrätten dömde Ernstberger till sex års fängelse för grov trolöshet mot huvudman och grovt mutbrott. Hans tre meddömda fick 4–5 år, beroende på sin roll i härvan. Straffskalan når upp till 8 års fängelse – sex år ligger alltså en bit under maxstraffet. Åklagare Thomas Hertz har själv sagt att straffen i Allra-målet sannolikt blev något lägre än de annars hade blivit. Anledningen var att domstolen jämförde med det liknande men större Falcon Funds-målet, där huvudmännen fick 7,5 års fängelse. Hovrätten dömde dessutom i linje med åklagarens yrkande, inte utöver det. Att sex år skulle vara ett orimligt hårt straff får alltså inget stöd, varken när man jämför med maxstraffet eller med ett liknande och större mål som gav ett hårdare straff.
6. Staten ville trycka dit Alexander Ernstberger extra och satte honom därför på Kumla
De som döms till längre fängelsestraff kan sättas på Kumla i högsta säkerhetsklassen för att Kriminalvården ska kunna utreda vilken anstalt som resten av straffet ska avtjänas på. Ekobrottsmyndigheten har i ett PM till polisen uppmärksammat att Alexander Ernstberger anlitat en yrkeskriminell person som sedan dömts för dataintrång mot mig. Liknande dataintrång genomfördes också mot åklagarens vittnen samtidigt som Åklagarmyndigheten aktiverade särskilda säkerhetsåtgärder för sina anställda. Enligt en källa är den troliga förklaringen till Ernstbergers vistelse på Kumla för att Kriminalvården skulle utreda dessa omständigheter.
Källhänvisningar
Ernstbergers comeback – och dimridåerna
Historien om Allra (tidslinje)
Allra-ligan döms i hovrätten – storslam för åklagaren
Småspararpodden #79 – Patrick reagerar på Ernstberger i ny SvD-podd och backas från oväntat håll
Lämna ett svar