Viggo Cavling skriver i en krönika att Allra-härvans huvudperson Alexander Ernstberger är oskyldigt dömd, men det visar sig att hans enda källor är Ernstbergers bok och media. Domen har han inte läst.

Alla har rätt att ha en åsikt, och oftast har man rätt att publicera den. Ibland borde man dock bara låta bli, särskilt om bidraget underbygger konspirationsteorier och vrider på fakta. I Viggo Cavlings krönika i Dagens PS (“Processen mot Ernstberger är vår tids Dreyfus-affär“), jämförs Allra-domen med en över 100 år gammal fransk rättsskandal.

Jag ringde upp Cavling efter att jag läst hans text, eftersom jag blev förvånad över hans påståenden om att Ernstberger skulle vara oskyldigt dömd. Samtalet blev snabbt märkligt. Inte för att vi hade olika uppfattningar i skuldfrågan, utan för att han inte verkade förstå vad han uttalade sig om och verkade mer intresserad av att misstänkliggöra mina motiv i att granska ekonomisk brottslighet. 

Har inte läst domen

Redan i början av vårt samtal klargjorde Cavling vilka källor han har använt i sin åsiktsbildning:

Har du läst hovrättsdomen?
“Inte i detalj, nej.”
Har du läst stämningen från Pensionsmyndigheten?
“Inte i detalj, nej.”
Hur mycket har du läst då?
“Det juridiska har jag inte läst och påstår inte att jag läst.”

Ändå skriver han i sin krönika att det saknas bevis, att det finns “rimligt tvivel” och att det är “skamligt” att Högsta domstolen inte tar upp fallet. Han bygger alltså sin argumentation inte på domstolshandlingar eller bevis, utan, som han själv säger, på en podcast och en bok skriven av huvudbrottslingen själv.

Det är en intellektuell lättja som fördummar det offentliga samtalet.

“Jag ser ingen tydlig brottsplan”

När jag frågar Cavling om de fem bevisen som hovrätten lutar sig mot – till exempel ett tilläggsavtal där de två kritiska transaktionerna kopplas direkt till varandra – svarar han:

“Jag ser ingen tydlig brottsplan.”

Jag följer upp: menar du att mejl där kumpanerna punktar upp vad som måste gå i lås för att genomföra transaktionerna inte utgör en brottsplan?

“Alltså… jag ser ingen tydlig brottsplan. Jag förstår att du gör det. Vi har olika bilder.”

Det är som att stå bredvid ett uppdukat middagsbord och hävda att det inte är en måltid – bara tallrikar med mat på.

När känsla slår ut fakta

Cavlings retoriska strategi är tydlig: han har svalt Ernstbergers berättelse där en komplex ekobrottsprocess skrivs om till en berättelse om “den lilla människan mot systemet”, med Ernstberger i rollen som den moderna Dreyfus.  Det är dramaturgiskt skickligt, men gör samtidigt läsaren dummare.

Han säger vidare:

“Jag tycker att det är väldigt intressant att du ringer. Det säger någonting om dig.”

Ja, det säger att jag fortfarande tror att sanning spelar roll. Att det inte duger att skriva en krönika i ett komplext ämne utifrån en känsla man fått från en bok och en dokumentär. Att den som uttalar sig om ett rättsfall och underbygger konspirationsteorier åtminstone borde ha läst domen.

Vad är ett ekobrott?

När jag frågar varför han tycker Ernstberger är oskyldig, svarar han:

“De har tjänat en massa pengar på den här affären… Brottet skulle vara att någon inte tjänat pengar, eller att någon annan tjänat väldigt mycket. För mig är det inget brott.”

Det är ett yttrande som avslöjar en grundläggande oförståelse för vad ett ekobrott är. Det handlar inte om huruvida någon tjänat pengar – det handlar om hur pengarna tjänas och uppsåtet. 

I Allra-fallet, genom att köpa komplexa och överprissatta värdepapper av sina kompisar för kundernas pengar. Och sedan dela på bytet.

Granskningen av Allra – en PR-kampanj?

I min krönika i Affärsvärlden kritiserade jag mediebranschen för den låga nivån på intervjuerna med Ernstberger. Hans dimridåer behöver granskas, inte återberättas. Det gäller än i dag. Och det gäller även Cavling.

När jag till slut frågar honom om han inte riskerar att bara vara en bricka i en PR-kampanj svarar han:

“Jag ser det som att du också har en PR-kampanj.”

– Så du menar alltså att jag granskar ekonomisk brottslighet för egen vinning?

“Exakt.”

– Oj, det var tuffa anklagelser.

“Vad jag förstår har du kunnat skicka fakturor till Pensionsmyndigheten om detta.”

– Nej, det har jag inte. Fick du den här bilden av den här poddserien och att läsa Ernstbergers bok alltså?

“Att du, jag vet inte, jag menar såhär. Liksom äh, jag har skrivit den här krönikan och liksom, jag vet inte riktigt. Du vill ju och frågar olika saker nu. Jag skulle vilja läsa mina citat innan om du publicerar dem. Och ja, jag vet inte riktigt om jag har något mer att säga om det här.”

Ungefär här slutade samtalet i god ton. När Cavling sedan återkommer efter att ha läst domen står han fast vid sina åsikter och levererar ett citat som alla framtida ekobrottslingar bör skriva ned:

“Alla som driver ett aktiebolag vill – eller snarare ska – tjäna pengar. Det är enligt aktiebolagslagen.”

Slutsats: Läs först. Tyck sen.

Cavling har skrivit andra texter som jag uppskattat och ska ha beröm för att ställa upp på en intervju i ett ämne han inte behärskar. Men, som upphöjd publicist har man ett ansvar att just behärska ett ämne innan man bidrar till debatten så man inte fördummar den.

Och för att parafrasera Cavling själv: “Det är min bild att ha.”

Jo, men kanske borde man först kontrollera om bilden föreställer verkligheten – eller bara är ett PR-grepp från en dömd brottsling.

---

Den här verksamheten finns tack vare DITT frivilliga ekonomiska bidrag. Tack för ditt stöd!

Vi står på din sida i finansdjungeln. Vi avslöjar finansaktörer som gynnar sig själva på kundernas bekostnad. Dessutom ger våra artiklar och guider dig och andra begripliga, enkla och vetenskapligt förankrade råd om ekonomi, sparande och pensioner.

Du kan också stötta oss via vår supportersida på Patreon.