Finansinspektionen varnar för riskerna. Samtidigt säljs strukturerade produkter med hissnande höga avgifter till oerfarna småsparare av bolag som Svensk Värdepappersservice och Garantum. Myndigheten ser på – och stoppar det inte.
“FI har vid ett flertal tillfällen lyft riskerna med strukturerade produkter”, skriver Finansinspektionen, FI, i ett mejl till oss.
”Strukturerade produkter är endast i undantagsfall lämpliga placeringsalternativ i samband med försäkringsförmedling till konsumenter”, slår branschregleringsorganet InsureSecs disciplinnämnd fast i ett par uppmärksammade beslut från 2019.
Den bedömningen delas av FI:s tidigare generaldirektör Erik Thedéen, numera riksbankschef. I ett tal på myndighetens hemsida kommenterar han besluten – och konstaterar att ”konsumenter bara i undantagsfall kan anses ha den kunskap och erfarenhet som krävs för att bedöma riskerna i strukturerade produkter.”
Samtidigt slår konsumentskyddsreglerna vid rådgivning fast att bara produkter som är lämpliga för kunden ska rekommenderas.
Eller som FI formulerar det i mejlet till oss: ”Finansiella företag som erbjuder konsumenter rådgivning om investeringar ska alltid utgå från konsumentens behov och förutsättningar, och sätta konsumentens intressen främst.”
Ändå säljs strukturerade produkter med avgifter på över 40% till oerfarna småsparare som sökt rådgivning just för att de själva inte kan bedöma riskerna. Det sker framför näsan på FI.
En av dessa småsparare är Gun. Hon är i 80-årsåldern och deltar tidig sommar 2020 – bara några månader in i covid-19-pandemin – i ett första rådgivningstillfälle med ett anknutet ombud till Svensk Värdepappersservice i Stockholm, SVP.
Gun klassas av rådgivaren som ”icke professionell” – vilket ska ge det ”högsta kundskyddet”.
Ändå kryssar rådgivaren i att avancerade trancherade kreditobligationer och derivat – optioner och warranter – är passande investeringsalternativ för Gun.
Optioner och warranter är komplexa produkter med inbyggd hävstång. De kan ge hög avkastning – men hela investeringen kan också gå förlorad. Avgifterna är dessutom höga och delvis dolda i konstruktionen.
Avgifter på 42%
Av broschyrerna som sammanfattar de strukturerade produkter som SVP:s rådgivare säljer framgår det tydligt att placeringarna riktar sig till den som ”har god kunskap om investeringar i finansiella instrument”. Följaktligen passar de inte den som ”inte är införstådd i placeringens konstruktion och risker”.
Gun ska senare själv hävda att hon ”inte ens vet vad de flesta av dessa ekonomiska termer betyder”. Men enligt rådgivningsdokumentationen bedöms hon som ”kunnig”, med ”lång investeringserfarenhet” – en klassificering som öppnar för att den absoluta merparten av de pengar som placeras efter råd från SVP:s ombud hamnar i strukturerade produkter.
Bland annat investerar Gun 145 000 kronor i 2271 Marknadswarrant Teknik – men betalar totalt 192 500 kronor när avgifter och arvoden på 47 500 kronor till rådgivaren räknas in. Det innebär att avgifterna till rådgivaren motsvarar 25% av det totala beloppet.
Därtill tillkommer, enligt dokumentet, inbyggda avgifter till emittent (ofta en bank) och produktbolag. De totala avgifterna, inklusive courtage, uppges kunna uppgå till 74 000 kronor – motsvarande drygt 42% av det investerade beloppet.
Gun satsar också på Marknadswarrant Realinvest. Hon betalar 98 750 kronor – varav 23 750 kronor, eller 24%, går till courtage och förmedlingsarvode till rådgivaren.
Med inbyggda avgifter till emittent och produktbolag inräknade uppskattas den totala avgiften, enligt rådgivningsdokumenten, till omkring 42% av investeringen.
I samband med ett rådgivningstillfälle 2022 – kort efter Rysslands invasion av Ukraina – rekommenderar rådgivaren ytterligare tre olika strukturerade produkter med avgifter på liknande nivåer.
Men höga avgifter, komplexa konstruktioner och hög risk är inte det enda som utmärker produkterna som Gun rekommenderas att investera i. Pengarna blir dessutom i praktiken låsta under längre tid, då investeringstiden i många fall är fem år och det ofta är förenat med svåröverblickbara kostnader att ta sig ur i förtid.
Från 42% till 7,4% – så förskönas avgiften
Det är först när Gun ser hur svagt hennes investeringar utvecklas som hon börjar ifrågasätta den rådgivning hon fått, och tar hjälp av en annan rådgivare för att göra en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden, ARN.
Enligt de dokument som lämnas in till den statliga tvistlösningsnämnden, och som vi tagit del av, har Guns initiala investering om 1,7 miljoner kronor minskat med 25% under en period då Stockholmsbörsen stigit med 44%.
Men det är när SVP ger in sitt svaromål till ARN – i respons till Guns anmälan – som det blir riktigt intressant. Av svaret framgår hur rådgivaren presenterat avgifterna för henne.
SVP tar produkten 2271 Marknadswarrant Teknik som exempel och skriver att Gun informerats om att avgifterna gäller för produktens hela löptid och uppgår till 7,4%. De skriver också att det motsvarar 1,48% per år, vilket ”i många fall är mer förmånliga än förvaltningsavgifterna som tas ut i fonder”.
Men hur går det ihop med att totalavgiften enligt rådgivningsdokumentet estimeras till 74 000 kronor – alltså 42% av det investerade beloppet inklusive courtage om 175 000 kronor?
Förklaringen till den stora skillnaden är att SVP räknar avgiften på det så kallade nominella beloppet om 1 miljon kronor, inte på det faktiska investerade beloppet.
Eftersom det nominella beloppet är betydligt högre än det investerade, blir hävstången stor: stora vinster om det går bra – men också stora förluster om det går fel.
Samtidigt som den totala avgiften uppgår till motsvarande 42%, har Gun alltså fått höra att warranten kostar ungefär som en vanlig, aktivt förvaltad aktiefond.
Fredrik Wiberg, vd på SVP, ser inga problem med rådgivningen till Gun, och inte heller med avgifterna.
”Jag har i mina tidigare svar försökt beskriva hur SVP och de rådgivare som arbetar för SVP:s räkning tar betalt för sina tjänster. Det sker uteslutande genom avtalade arvoden med en transparent dokumentation där kunderna själva kan anta eller förkasta ett förslag eller en prisnivå”, skriver han i ett mejl.
Hälften investerades i strukturerade produkter
Men 80-åriga Gun känner sig lurad av SVP. Och hon är inte ensam. Även hennes make har anmält bolaget till ARN. Av ett beslut framgår att maken varit på totalt sju möten hos SVP – och att sex av dessa lett till placeringar i hävstångscertifikat. I anmälan uppger han att han saknar ”tillräcklig information och kunskap för att kunna fatta beslut om den sortens komplexa och riskfyllda investeringar”.
Peter – som egentligen heter något annat – har en liknande berättelse.
”En rådgivare som är anknuten till SVP ringde och erbjöd sina tjänster. Det slutade med att jag investerade två miljoner av sparkapitalet i strukturerade produkter”, berättar han för oss.
”Jag är verkligen helt okunnig – hade pengarna på ett företagskonto på en bank när den här rådgivaren ringde upp. Det sa jag också till honom – att jag är fullständigt okunnig och dessutom helt ointresserad”, fortsätter han.
Lyfter man blicken är det tydligt att Gun, hennes make och Peter inte är undantag – utan en del av ett större mönster.
Enligt dokumentation från Finansinspektionens granskning av SVP 2022 – som vi begärt ut och redogjort för tidigare – nytecknades sparprodukter för 766 miljoner kronor under andra kvartalet. Av detta placerades 377 miljoner kronor – alltså nära hälften – i strukturerade produkter. På årsbasis motsvarar det omkring 1,5 miljarder kronor.
Sålde aktieportfölj – investerade i warranter
Och SVP är inte ensamt om att tjäna pengar på strukturerade produkter. Ett annat tongivande bolag är Garantum, som liksom SVP har gjort strukturerade produkter till en central del av affären.
I ett mejl till oss skriver Garantum att bolaget ”delar bilden att strukturerade produkter inte är lämpliga för alla kunder eller i alla situationer” och fortsätter:
”Däremot används de just för att de kan möta specifika behov som andra produkter inte gör, till exempel i osäkra marknadslägen eller när kunder efterfrågar riskbegränsning eller särskilda avkastningsprofiler.”
Men i rådgivningsdokument från ett flertal Garantumkunder, som vi tagit del av genom ARN och vittnesmål, framträder en annan bild. Majoriteten har rekommenderats att investera i strukturerade produkter. Det rör sig om kreditobligationer, autocalls, sprinters och warranter.
Avgifter ger felaktiga incitament
En av dessa kunder – låt oss kalla henne Maria – fick 10 miljoner kronor i arv. Hälften placerades i diskretionär förvaltning hos Danske Bank. Den andra hälften placerades i enlighet med råden från ett anknutet ombud till Garantum.
På kort tid, under ett par möten med ombudet, placerades nästan hela det kapitalet, cirka 5 miljoner kronor, i strukturerade produkter – däribland så kallade kreditobligationer.
Och precis som i fallet SVP blir det tydligt hur avgiftsstrukturerna skapar incitament för Garantum och dess rådgivare att rekommendera strukturerade produkter – där ersättningen är hög och dessutom betalas ut upfront. Att få hela ersättningen direkt är en tydlig fördel för rådgivaren i en tid när kunderna blir allt mer rörliga.
Vid ett rådgivningstillfälle investerade Maria cirka 2 miljoner kronor i kreditobligationer. Det gav ombudet 95 000 kronor i ersättning – upfront. Totalkostnaden inklusive courtage uppgick samtidigt till mellan 12% och 14% av investerat kapital.
Riktigt höga avgifter tas samtidigt ut vid försäljning av hävstångsprodukter som warranter.
Yngve, som vi skriver om i en separat artikel, investerade i två warranter med avgifter på 35% respektive 37,5% av det investerade kapitalet – avgifter som enligt rådgivningsdokumenten tillföll Garantum.
Även om avgifterna skulle slås ut över flera år – som SVP och Garantum gärna gör i sina teoretiska räkneexempel – är de ändå i en helt annan liga än avgifterna för exempelvis en billig indexfond, som kan ligga runt 0,2–0,3% per år.
FI har hytt med näven
Så var är FI i allt det här?
Myndigheten har tidvis slagit på stora trumman och hytt med näven mot rådgivare som sålt dyra, komplicerade, strukturerade produkter med hög risk till vanliga konsumenter.
Och sällan har en generaldirektör haft en så allvarlig uppsyn som när dåvarande FI-chefen Erik Thedéen under en presskonferens sommaren 2020 meddelade att värdepappersbolaget Exceed fått alla sina tillstånd indragna.
”Det visar sig att Exceed har satt i system att uppmana sina kunder – många gånger äldre personer – att sälja förhållandevis enkla och billiga investeringar, billiga i meningen låga avgifter som fondspararande, för att satsa sina sparpengar på mycket komplicerade produkter. Produkter där risken att förlora allt varit stor och som dessutom varit mycket dyra.”
På den vita duken bakom Thedéen visades ett exempel. Exceed hade rekommenderat en 79-åring att sälja sina aktiefonder för att i stället köpa kreditobligationer med avgifter på 10% av investerat kapital samt hävstångscertifikat med avgifter på 47% av investerat kapital.
Ett exempel med tydliga likheter med de fall som beskrivits ovan.
”En kreditobligation är ett instrument som jag – trots 30 års erfarenhet av den här branschen har mycket svårt att förstå – vad det är, vad riskerna är och varför man ger ett råd att någon ska köpa det”, sa Thedéen och tillade att det här var ”ett tydligt exempel på en oseriös rådgivning som bara utgår ifrån vad som är bra för rådgivarna och inte vad som är bäst för kunden. Helt i strid med regelverket”.
”Ett värdepappersbolag som så tydligt inte visar omsorg om sina kunder har helt enkelt inte på marknaden att göra. Här är lagstiftningen väldigt tydlig.”
Thedéen fortsatte med att ifrågasätta om den typen av produkter – med komplicerade och dyra upplägg – över huvud taget borde få rekommenderas till vanliga konsumenter.
”Så långt går inte regelverket. Men vi tycker att det här beslutet skickar två viktiga budskap. Det ena budskapet är till branschen som ägnar sig åt att ge råd, och ge råd om den här typen av produkter. Att kraven är högt ställda. FI bedriver skarp tillsyn på detta område. Läs det här beslutet och anpassa verksamheten så att den bedrivs enligt regelverket”, domderade han.
Den andra uppmaningen var till alla konsumenter.
”I de allra flesta fall så är det för oss vanliga konsumenter det bästa att köpa enkla, transparenta och billiga produkter. Det ger helt enkelt bäst avkastning på sikt.”
Lagen är tydlig
Under presskonferensen hänvisade Erik Thedéen till lagstiftningen som han menade är ”väldigt tydlig”. Exempelvis slår lagen om försäkringsdistribution (4 kap. 1 §) – som gäller vid rådgivning om kapitalförsäkringar – fast att ”försäkringsdistributören ska anpassa sin rådgivning efter kundens önskemål och behov samt endast rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden.”
Även värdepappersregelverket är glasklart: rådgivning ska vara lämplig för kunden. Att rekommendera produkter som gynnar rådgivaren men inte är lämpliga för kunden strider mot lagen om värdepappersmarknaden.
FI:s föreskrifter (FFFS 2017:2) säger vidare att värdepappersinstitut ”ska handla hederligt, rättvist och professionellt i enlighet med kundens bästa intresse”.
På papperet ser det enkelt och glasklart ut.
Satte inte stopp
Men den som trodde att FI skulle sätta stopp för försäljningen av dyra högriskprodukter till konsumenter efter Erik Thedéens skarpa varning till branschen, misstog sig.
Sedan presskonferensen sommaren 2020 har såväl SVP som Garantum granskats av FI. Men utredningen av SVP – som enligt FI:s dokumentation förmedlade sparprodukter för 766 miljoner kronor under granskningsperioden, varav nära hälften av kundernas pengar gick in i strukturerade produkter – skrevs av utan åtgärd.
FI:s granskning av Garantums försäljning av warranter och autocalls till icke-professionella kunder (enligt beslutet består Garantums kunder till klart övervägande del av privatpersoner) – slutade med 16 miljoner kronor i böter. Men inte för att de strukturerade produkterna sålts till vanliga konsumenter – utan för att dokumentationen och kostnadsredovisningen inte var top notch.
Rådgivningsdokumentationen skyddar rådgivaren
Försäljningen av dyra högriskprodukter till konsumenter fortsätter. Och så länge dokumentationen ser ut att vara i ordning riskerar den finansiella rådgivaren sällan några konsekvenser.
Eller som en finansiell rådgivare uttrycker det i samtal med oss: rådgivningsdokumentationen kan användas för att ”cover one’s ass”.
I Allmänna reklamationsnämnden, ARN, tippar vågskålen ofta över till den finansiella rådgivarens fördel så länge kundens signatur sitter där den ska – även när det finns tydliga frågetecken kring om råden över huvud taget varit lämpliga för kunden.
I fallet Gun och hennes make avslog ARN deras krav med hänvisning till att de signerat rådgivningsdokumenten och på papperet godkänt varje warrantköp. Detta trots att ARN samtidigt konstaterade att det kan ”ifrågasättas om det ligger i linje med god rådgivningssed att genomföra enskilda placeringar med högre risk än det av konsumenten valda riskintervallet (…)”.
Kundens undertecknande – inget större bevisvärde
Men att ARN lägger så stor vikt vid rådgivningsdokumentationen rimmar illa med de uppmärksammade besluten från InsureSecs disciplinnämnd 2019, som lyfts i artikelns inledning.
Fallen rör ifrågasatta rekommendationer av strukturerade produkter till konsumenter, och nämnden betonar att den själv är fri att avgöra hur mycket en kunds underskrift faktiskt är värd som bevis.
”I detta fall har Kundens undertecknande av rådgivningsdokumentationen ett begränsat bevisvärde. Utredningen i ärendet ger inte stöd för att Kundens bekräftelse är förenlig med vad som har framkommit om Kundens kunskap och erfarenhet när det gäller finansiella frågor i allmänhet och de aktuella produkterna i synnerhet”.
Med andra ord: en kund kan förmås att skriva under på något hen inte förstår.
Besluten kommenterades av dåvarande FI-chefen Erik Thedéen:
”Disciplinnämndens beslut är helt i linje med vår uppfattning (…) Vi ser det också som självklart att motsvarande praxis kommer att gälla vid bedömningen av vad som är god sed vid investeringsrådgivning.”
Saknar stöd i lagen
ARN:s fokus på kundens signatur går alltså på tvärs med InsureSecs vägledande beslut.
Daniel Eriksson – konsult med fokus på regelverk och regelefterlevnad inom försäkrings-, finans- och banksektorn, och tidigare medlem i styrgruppen för EIOPA, EU:s tillsynsmyndighet för försäkringssektorn – menar dessutom att detta saknar stöd i lag.
”I de tillämpliga lagarna – lagen om försäkringsdistribution och lagen om värdepappersmarknaden – finns inga krav på att kunden ska skriva under på rådgivningsdokumenten. Däremot är det tydligt att rådgivaren ska ta ansvar för rådgivningen”, säger han och drar en parallell till läkarbesök och patientjournaler.
”Det är läkaren som ställer diagnos och skriver journal. Det vore enfaldigt att låta patienten skriva under på att läkaren ställt rätt diagnos och att patienten fått rätt läkemedel utskrivna. Läkaren, och rådgivaren, har fullt ansvar för sin diagnos respektive investeringsråd. Rådgivningsdokumentation fungerar precis som en läkarjournal. Den är till för att man ska kunna granska vad som skett – inte för att minska rådgivarens ansvar att agera i kundens bästa intresse.”
Så när ARN väljer att lägga all vikt vid att kunden på papperet gett sitt godkännande, då gör ARN fel?
”Ja, om det är felaktig och vårdslös rådgivningen kunden klagar på och det inte framgår något annat av dokumentationen. Kundens underskrift kan inte flytta rådgivarens ansvar för rådgivningen till kunden. Det är anmärkningsvärt att ARN inte förstår syftet med lagstiftningen ”, säger Daniel Eriksson.
Avvisar komplicerade ärenden
Men ARN är ett bristfälligt prövningsforum även av andra skäl.
Själva poängen med ARN:s uppdrag är att pröva tvister snabbt, standardiserat och utan de utredningsresurser som en domstol har. Och om ett ärende uppfattas vara för komplicerat, då prövas det inte alls.
Exempelvis skriver ARN i ett ärende som rör en anmälan mot Garantum: ”Nämnden får avvisa ett ärende om en prövning av det med hänsyn till myndighetens arbetsformer eller något annat skäl allvarligt skulle hindra myndigheten från att fungera effektivt.”
Och: ”För att kunna göra en fullständig och rättssäker bedömning av tvisten anser nämnden att det skulle vara nödvändigt att höra parterna muntligen, vilket nämndens arbetsformer enligt instruktionen inte tillåter. Eftersom ärendet dessutom innehåller ett stort antal handlingar är det alltför omfattande för nämndens prövning. Nämnden kan därför inte pröva ärendet.”
”ARN är en dålig arena för rådgivningstvister, eftersom de ofta är komplexa. Det innebär också att många kunder som råkat illa ut står utan en reell möjlighet att få sin sak prövad – eftersom en stämningsprocess, på grund av höga kostnader, sällan är ett realistiskt alternativ”, säger Daniel Eriksson och fortsätter:
”Antingen behöver ARN ta seriöst på sitt ansvar eller så behövs någon annan alternativ tvistlösningsmekanism än ARN för rådgivningstvister. Som det är nu uppfyller inte Sverige EU:s krav på att det ska vara möjligt för konsumenter att till låg kostnad och risk få sin sak prövad utanför allmän domstol.”
FI tar nya tag
De senaste åren har FI – snarare än att slå ned på finansmarknadens aktörer – lagt ansvaret på konsumenterna genom återkommande varningar.
2024 tog myndigheten ytterligare ett steg i den riktningen genom att inrätta en ny roll – konsumentskyddsekonom – och rekrytera Moa Langemark, med bakgrund från Finansdepartementet, riksdagen och nätmäklaren Avanza.
Några månader efter att hon tillträtt gick Langemark ut i TV4 och varnade för strukturerade produkter:
”Ofta har de här produkterna också en väldigt hög avgift – upp till femtio procent av de pengar du väljer att investera kan gå till avgifter”.
Men nu utlovar myndigheten nya tag – som det verkar. Under 2026 ska FI nämligen särskilt fokusera på hur värdepappersföretag och försäkringsförmedlare efterlever reglerna om rådgivning och distribution för ”att motverka att konsumenter erbjuds dåliga och olämpliga spar- och försäkringsprodukter”.
Myndigheten ska också specifikt ”genomföra en kartläggning av distributionen av komplexa sparprodukter (…) som inte ger tillräckligt värde för pengarna”.
Frågan är om ansvaret – även i praktiken – nu faktiskt hamnar på finansmarknadens planhalva.
Artikeln publicerades i samarbete med Aktiespararna.
Lämna ett svar